skinnyisbetter

Allt som hänt tär på mig nå så oerhört. Jag försöker äta när ex-boyfriend ber mig. Jag äter högst 2 mål om dagen, men oftast blir det bara 1 mål och några godisar eller ostskivor eller något annat lättillgängligt.  Äter jag godis under dagen så brukar det bara bli 1 mål "mat".

Jag vet att jag borde äta mer eftersom jag även tränar nästan varje dag. Men jag tycker att det är alldeles för mycket med 2 mål om dagen, även om målen bara består av ca 150kcal vardera. Är jag sjuk? Aa, kanske. 


Sedan så vet jag att i helgen så kommer det att drickas alkohol med några vänner och då kan det vara bra att lämna lite plats för dom kalorierna.

Har inte varit nervös innan men nu börjar jag bli riktigt nervös inför tentan......... Hoppas , hoppas , hoppas verkligen att jag klarar det!

Ska alldeles strax iväg mot skolan för att göra prov. Pga det så har jag varit tvungen att trycka i mig näring, det var egentligen inte alls mycket men tillräckligt mycket för att jag skulle svälla upp och börja må illa.. 


Sen ikväll ska jag ut med ex-boyfriend och äta middag och se på bio. Kommer bli tufft att trycka i sig mat.. förhoppningsvis så kommer vi gå till något ställe där dom har buffé, buffé brukar innebära att dom har en massa sallad man kan plocka av också och det är ju alltid något. 


Men önska mig lycka till för nu ska jag dra. Trevlig fredag på er allihop.

 

Kan inte allt bara vara bra? Jag önskar verkligen att jag kunde gå tillbaka i tiden och göra saker och ting ogjort. Varför ska man vara så jävla dum för?

 

Btw, har just ätit några godisar + en proteinpudding till frukost/lunch. Nu känner jag mig så mätt och äcklad av mig själv så jag funderar på att gå och spy.. Men jag kommer nog inte göra det. Jag får inte göra det. 

Hur länge är det okej att straffa sig själv om man gjort någonting vidrigt? När vet man att man har straffats klart och lidit nog? Jag kanske aldrig kommer förlåtas och kommer att fortsättas straffas för det jag gjort resten av livet.

 

Kan inte någon bara ge mig en siffra, något konkret att gå på? Som när man dömmer någon till fängelse, då utgår man från hur grovt brottet är och om man är straffad sen tidigare osv. Jag skulle också vilja sitta av mitt straff och sedan när man suttit klart och avtjänat sitt straff så kan man sedan gå vidare med livet. 

 

Typ såhär: Nu har du sårat den här personen rejält, men eftersom du sedan tidigare inte gjort något liknande så kommer ditt straff inte bli allt för långt. Om du sedan sköter dig och visar att du är ledsen och verkligen ångrar det du gjort så kan straffets förkortas. Hur bra hade inte det varit? 

 

 

Fyllde ju år i fredags och det skulle firas tillsammans med några nyfunna vänner. En av vännerna hade då dragit ihop vårt lilla gäng + några till som jag tycker om och planerat fest.

Blev först bjuden på middag på restaurang av dom, (så gulligt av dom!) sedan for vi hem till en av dom och fortsatte festen där, sedan vidare mot krogen. 

Hade faktiskt en riktigt trevlig kväll måste jag säga, trots omständgiheterna. Att få vara med personer som gör en glad måste vara bland det bästa som finns här i livet. Jag är så otroligt glad över att jag funnit dessa personer och att dom är en del av mitt liv. Jag kommer verkligen behöva dom här mer än nånsin nu eftersom jag inte längre kommer att ha boyfriend kvar i mitt liv.


Vad är det man säger? När en dörr stängs öppnas en annan.

Kollade just på telefonen och såg att jag fått ett sms från boyfriends föräldrar där dom gratulerade mig på födelsedagen. Det blev för mycket och nu sprutar tårarna. Gulligt att dom bryr sig om att gratta mig med tanke på att jag krossat deras sons värld och sårat honom så fruktansvärt mycket.. Jag vet inte vad jag ska säga.. fuck..

Idag är det inte bara fredag den 13de, utan även min födelsedag. 

Konstigt hur livet kan förändras på bara 1 år. För 1 år sedan hade jag allt, en lägenhet, en kille som älskar mig och ett fast jobb. Idag är jag mitt emellan två hem (ska flytta om 3 mån) , har ingen pojkvän och lever på studielån.. Livet är bara för underbart ibland.

Ikväll vet jag inte vad som händer, en nyfunnen vän har planerat något för mig ikväll och det enda jag vet är vars jag ska befinna mig 16.30 och att jag ska ha med mig alkohol om jag vill.

Detta kommer nog bli bra. Hoppas ni får en bra fredag utan otur.

 

Sen det tog slut mellan mig och boyfriend (31oktober för att vara exakt) så har jag inte hetsätit, jag har knappt ätit något alls. Jag har helt enkelt inte kunnat äta, är inte sugen eller ens hungrig för den delen. Det enda som driver mig till att äta är för att jag ska klara skolan och orka plugga. 

 

När jag äter så blir jag illamående, det känns så fel att sitta och trycka i mig mat nuförtiden, jag förtjänar inte det..  

Hur förklarar man för någon utomstående vad det innebär att ha en äs? Hur förklarar man så att dom förstår? Boyfriend (han är inte längre min boyfriend men jag fortsätter att kalla honom det så ni vet vem jag pratar om) undrar såklart hur jag kan göra såhär mot mig själv, jag vill förklara men det går inte. Han kommer ändå aldrig att förstå. Man kan inte förstå om man inte varit där själv. 


Boyfriend fattar inte hur jag, som är så kunnig inom kost och träning, kan göra såhär mot mig själv. Jag vet att det är fel och jag vet hur man ska göra om man ska gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt. Men det handlar inte bara om att gå ner i vikt, eller om att bli smalast, det är så mycket mer än så... Och du kommer aldrig någonsin att förstå.... 

 

Imorse visade vågen 52,8kg, lägsta vikten på 3år. Kändes otroligt bra trots att jag vet att det mesta jag tappat är vatten och att vågen kommer visa 53,4kg i slutet av dagen, det gjorde den igår iaf. Men det var en härlig start på morgonen iallafall, trodde att min vistelse hos familjen i helgen skulle visa + på vågen men det gjorde den inte. 

 

Jag har dessutom kommit igång med träningen igen. Även om allt är så otroligt jobbigt just nu och jag bara vill ligga i sängen och svälta så måste jag försöka inse och acceptera att det är som det är. Dessutom mår jag så otroligt mycket bättre när jag tränar. Det är enda gången jag inte tänker på vad som hänt...

Från och med denna dagen är mitt liv förändrat för alltid. Vi kommer gå skilda vägar jag och boyfriend. Idag fick jag en lägenhet och det är inflytt om 3 månader. Nu är det dags att stå på egna ben. Jag är rädd. Nu är det på riktigt och det skrämmer mig. Hur ska jag klara mig? Hur ska det gå? Kommer jag klara detta eller kommer allt gå utför nu? 

 

 

Inte haft någon matlust sedan fredag natt. Dock så har "boyfriend" tvingat mig att äta iaf. Så jag har ätit några dadlar, en tacos och en proteinpudding på 6dagar. 

Har ångest över att jag ätit och jag kommer att ha ännu mer ångest imorgon för då ska jag fara och hälsa på familjen och då lär man behöva äta för dom vet inte om mina problem och det vill jag inte att dom ska veta heller.

 

Är lite sugen på att stanna hemma och svälta mig själv istället, låta mig plågas med mina tankar. Men samtidigt så vill jag verkligen träffa dom. Kan vara skönt att få tänka på annat ett tag och få skratta lite med dom man älskar så jag tror att jag åker. Eller jag har redan sagt att jag kommer att åka imorgon.


Men det blir nog bra det här försöker jag intala mig själv.....  mm eller hur...

 

Fick igår höra att mitt ex (fd boyfriend), gud va skumt att kalla honom för mitt ex. Trodde aldrig någonsin att jag skulle behöva kalla honom för det, trodde alltid att jag skulle kalla honom för min pojkvän eller min man resten av mitt liv. Nåväl , fick iallafall höra att han hade beskrivit mig som "En person med låg självkänsla och en hög vilja att passa in" för sin kompis. Jag vet väl innerst inne att det finns en gnutta sanning i det. Det lät bara så förjävligt att höra honom beskriva mig så.


Jag har inte bra självkänsla, men är det så konstigt då? Jag har alltid kännt att jag är "för mycket" och att jag besvärar folk. Jag har alltid tänkt tankar som "Varför ska jag ens försöka? Varför skulle han/hon bry sig om vad jag har att säga?". Och uppenbarligen så hade jag inte helt fel med mina tankar. Jag besvärar tydligen folk. Hur kunde jag ens tro att någon skulle bry sig om mig? Vilja vara min vän? Hur kunde jag tro att någon skulle tycka om mig för den jag är. Uppenbarligen så framstår jag som en desperat person som bara vill passa in.

Det är väl klart att man vill passa in. Ingen vill väl känna sig utanför... Ibland önskar jag att jag var normal. Att jag blev uppväxt i en hel familj. Att jag sluppit uppleva dom saker jag upplevt och bara fått vara en helt normal tjej.

Jag berättade idag för boyfriend om min blogg också. Att jag har haft den länge och dolt den för honom under våra år tillsammans. Nu vill han läsa den. Ska jag låta honom? 


Jag känner att jag inte har något mer att förlora. Vad ska han göra om han vet? Anledningen till varför jag inte berättat är just för rädslan att jag ska bli tvingad till behandlning och behandling betyder att man blir fet och tvångsmatad. Men nu kan han inget göra. Jag är inte hans ansvar längre. Jag är bara en i mängden.

Jag bad honom även att inte göra något åt saken ifall jag skulle berätta det här. Det här är det enda jag har kvar nu. 

Igår erkände jag för boyfriend (som inte längre är min boyfriend, men vi kan kalla han så ändå för att hålla han anonym) om mina ätstörningar, om min relation till mat. Det kom inte direkt som en chock. Han har märkt att jag har en sjuk relation till mat. Han har märkt hur jag inte äter något på hela dagen och sedan hetsäter på kvällarna. Han har även märkt att jag ätit mindre och mindre den senaste månaden och detta beror såklart på att jag mått dåligt över det jag gjort.

Jag berättade även att jag haft det här i flera år och att han gjorde det bättre. Han fick mig att äta och må bra. Men så fort jag mådde minsta dåligt så triggades det igång igen och jag började svälta, hetsäta och träna överdrivet mycket. 

Han har även märkt att jag har gått på toa och tryckt fingrarna i halsen och spytt då vi bråkat och jag mått dåligt. Det är ett sätt att minska smärtan, minska ångesten. Det är dock något jag inte gjort på flera år, men som sagt så triggas det igång då jag mår dåligt och det kommer nog alltid att finnas med inom mig.



Jag har fortfarande inte ätit något sedan i fredags natt. Jag känner ingen hunger överhuvudtaget. Magen har inte ens kurrat. Jag vet att jag borde försöka äta, men jag mår illa och äter jag något så kommer det att komma upp lika fort.... 

Jag har aldrig varit på den här sidan förut. Jag har aldrig varit personen som svikit en annan människa. Personen som sårar någon annan. Hur gör man? Hur ska jag kunna gå vidare?

Om ni inte förstår vad som hänt så kan jag säga att jag och boyfriend har gjort slut. Och det är jag som har svikit honom så otroligt hårt. Jag har ljugit, förnedrat och bedragit honom. Det är ingenting jag behöver hålla hemligt för er längre, jag förtjänar att må som jag gör, jag förtjänar att själv skämmas och förnedras och ta emot skit. För hur mycket skit jag än får ta för detta och hur mycket jag skäms så kommer det aldrig någonsin att räcka för att förstå vad han har fått genomlida. 

Jag fattar inte hur jag kunde göra detta. Nu har jag bara min äs kvar. Ana och Mia. Låter så otroligt töntigt att säga så men det är tyvärr sant. 

 

Nu har den dagen som jag så länge fruktat kommit. Ni vet det hemska jag skrev att jag hade gjort? Nu har det kommit till känna och jag mår skit. Har ingen livslust längre. Har verkligen förlorat allt, precis allt. Men jag har bara mig själv och skylla.

Inte ätit sen i fredags natt då min hemlighet kom ut. Jag funderar på att bekänna allt. Berätta om mina ätstörningar. Det har redan kommit på tal så varför inte bara lägga korten på bordet och berätta allt? Nu när jag ändå har förlorat allt så kan jag knappast förlora mer. Lär inte förlora något på att berätta, hade bara varit skönt att slippa smyga med det också. För nu är det ingen som jag kommer behöva gömma mig för eller någon som kan tvinga mig att bli "frisk".

Jag vet inte ens om man kan kalla mig sjuk. Är man så otroligt fet och äcklig som jag är så kan man knappast förknippas med äs och anses som sjuk. Men jag kan knappast förlora mer nu, så jag kan lika gärna berätta allt.