Heldygnsvård eller inte?
Jag skrev ju tidigare att vid mitt förra besök så var mitt BMI på14, vilket är gränsen för inläggning, eller heldygsvård som det också kallas.
Såhär står det i handlingsplanen för "patienter med allvarlig ätstörning":
"Inläggning av patient med ätstörningsdiagnos: Kriteriet där inläggning alltid ska ske, var och ett av dessa kriterier är tillräcklig grund för inläggning:
OBS! Patienten ska vägas i underkläder
- BMI 14 och därunder för kvinnor
- BMI 15 och under för män
- puls <40
- kroppstemperatur <35,5"
Jag uppfyller dock bara ett av dessa kriterier och det räcker uppenbarligen för att man ska läggas in. Men vi får väl se hur det blir. Jag ska dit imorgon igen och ha samtal. Min behandlare/sköterska, eller vad man nu ska kalla honom, vill sjukskriva mig så jag kan läggas in på heldygnsvård... Men jag vet inte vad jag ska göra.. jag vill, men samtidigt så vill jag inte vara borta från min son! Och jag behöver verkligen jobba, jag behöver pengarna. Fan.
BMI 14
Idag hade jag lunch med min behandlare. Vi satt ner och åt tillsammans och när vi var klara gick vi sedan till hans rum för att ha samtal. Varje samtal inleds med en invägning och så även denna gång. Vågen visade 37,3kg, mitt BMI var nu 14 och då hade jag precis ätit också. Kriterierna för inläggning är 14 och där stod jag nu med ett BMI så lågt att jag skulle behövas läggas in för att bryta mitt beteende.
Jag kommer nog aldrig glömma ångesten och paniken som infann sig just där och då. Jag tror att det äntligen gick upp för mig vad fan jag håller på med och om jag inte slutar så kommer jag läggas in, vilket betyder att jag måste vara ifrån min son och hur ska det gå?? Det är han som är ljuset i mitt liv. Det är han som får mig att orka och utan honom vid min sida så finns det inte längre någon mening med detta.
Efter att ha hoppat över samtalet för att söka efter en läkare för att få ett utlåtande över mitt tillstånd och hur vi skulle gå vidare så slutade det med att jag slapp läggas in. Åtminstone för nu. Men jag och min behandlare ska ses på fredag igen för att lägga upp ytterligare en plan och då får jag inte ha gått ner något mer. Nu måste jag försöka behålla maten, hur svårt det än är! Jag kan inte läggas in, även om jag gärna hade velat det och behövt det. Men jag kan inte vara utan min son.
10 år
Tänk att i 10år har jag längtat efter att vara smal. Att kunna sitta ner utan att behöva skämmas för mina valkar, att kunna ta på mig vilka kläder som helst utan att behöva tänka på att magen ska puta ut eller att "kärlekshandtagen" ska välla över. Nu är äntligen dagen här och vet ni vad? Jag njuter inte alls, även om jag vissa dagar kan känna en viss stolthet över att jag äntligen lyckats, men detta är ingenting jag önskar min allra värsta fiende. Jag tror att många unga tjejer vill vara "anorektisk" och anamma pro-ana idealet. Men vet ni vad? Det ville jag också, innan jag faktiskt förstod vad det innebar. Nu vet jag och det är fan inte roligt. Det är fan inte roligt att inte kunna äta normalt, att bli kallad för skelett, att inte orka tänka, att ständigt frysa och alltid vara trött. Det är inte värt det. Och detta är bara toppen av isberget med en ätstörning. Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva om denna hemska sjukdom, men pga sjukdomen så orkar jag tyvärr inte det.
Vi hörs, Ta hand om er.
37kg
Vikten går neråt...Förra veckan på invägningen vägde jag 38,4kg, vilket var 0,2 mindre än föregående vecka.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet att jag måste gå upp i vikt om jag inte ska bli inlagd (vilket jag absolut inte vill!!) men jag vet inte hur jag ska göra. Jag trodde aldrig någonsin att JAG, tjejen som alltid varit tjock och som hela livet försökt gå ner i vikt och motverka en viktuppgång, skulle ha svårt att gå ner i vikt... Hur är det möjligt ens? Jag som inte ens kunde snegla på en bulle utan att gå upp i vikt.
Min vikt ikväll låg på 37kg. Visserligen är det en del vatten jag tappat, men ändå...
