skinnyisbetter

 

Idag hade jag lunch med min behandlare. Vi satt ner och åt tillsammans och när vi var klara gick vi sedan till hans rum för att ha samtal. Varje samtal inleds med en invägning och så även denna gång. Vågen visade 37,3kg, mitt BMI var nu 14 och då hade jag precis ätit också. Kriterierna för inläggning är 14 och där stod jag nu med ett BMI så lågt att jag skulle behövas läggas in för att bryta mitt beteende.

 

Jag kommer nog aldrig glömma ångesten och paniken som infann sig just där och då. Jag tror att det äntligen gick upp för mig vad fan jag håller på med och om jag inte slutar så kommer jag läggas in, vilket betyder att jag måste vara ifrån min son och hur ska det gå?? Det är han som är ljuset i mitt liv. Det är han som får mig att orka och utan honom vid min sida så finns det inte längre någon mening med detta.

 

Efter att ha hoppat över samtalet för att söka efter en läkare för att få ett utlåtande över mitt tillstånd och hur vi skulle gå vidare så slutade det med att jag slapp läggas in. Åtminstone för nu. Men jag och min behandlare ska ses på fredag igen för att lägga upp ytterligare en plan och då får jag inte ha gått ner något mer. Nu måste jag försöka behålla maten, hur svårt det än är! Jag kan inte läggas in, även om jag gärna hade velat det och behövt det. Men jag kan inte vara utan min son.