skinnyisbetter

Tänk att i 10år har jag längtat efter att vara smal. Att kunna sitta ner utan att behöva skämmas för mina valkar, att kunna ta på mig vilka kläder som helst utan att behöva tänka på att magen ska puta ut eller att "kärlekshandtagen" ska välla över. Nu är äntligen dagen här och vet ni vad? Jag njuter inte alls, även om jag vissa dagar kan känna en viss stolthet över att jag äntligen lyckats, men detta är ingenting jag önskar min allra värsta fiende. Jag tror att många unga tjejer vill vara "anorektisk" och anamma pro-ana idealet. Men vet ni vad? Det ville jag också, innan jag faktiskt förstod vad det innebar. Nu vet jag och det är fan inte roligt. Det är fan inte roligt att inte kunna äta normalt, att bli kallad för skelett, att inte orka tänka, att ständigt frysa och alltid vara trött. Det är inte värt det. Och detta är bara toppen av isberget med en ätstörning. Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva om denna hemska sjukdom, men pga sjukdomen så orkar jag tyvärr inte det. 

 

Vi hörs, Ta hand om er.