skinnyisbetter

 

 

 

Men jag tänkte ge er en kort sammanfattning om de senaste månaderna så ni vet vad som hänt/händer och sker:

- Jag var nära på att läggas in på heldygnsvård i somras, då mitt BMI låg på 13,9, men jag vägrade. Det slutade med att jag fick gå hem och fortsätta med öppen dagvård 1gång per vecka.

 

- Jag vet inte vad mitt BMI ligger på just nu. Jag har slutat väga mig hemma eftersom jag mår så otroligt dåligt av att se de där jävla förbannade siffrorna på den där helvetes jävla vågen. Så jag väger mig endast 1g/vecka och det är när jag träffar min behandlare, och inte ens då reflekterar jag över min vikt. Eller ja, jag ser att jag gått upp i vikt, men jag minns inte hur mycket jag vägde/väger. Jag förtränger den skiten direkt. Det enda jag vet just nu är att jag går upp i vikt och det är det enda jag behöver veta.

 

- Jag spyr fortfarande varje dag. 

 

- Jag är inte frisk och jag vettefan när jag kommer kunna kalla mig frisk. Men jag tänker kämpa, varenda jävla dag. Vissa dagar bryter jag ihop totalt och bara gråter, äter, spyr och gråter, äter och spyr. Och sådär kan det hålla på en HEL dag.  Förstår ni hur sjukt det är? Förstår ni hur JÄVLA många timmar vi lägger på att försöka vara smal? Och ändå handlar det inte alls om att vara smal .... 

 

- Genomsnittstiden för tillfrisknande, på min ätstörningsklinik, ligger på ca 7månader till 1år... Jag har varit där sedan april 2018...

Fuck, nu blev det för mycket ångest. Hejdå, vi hörs.

 

Jag har varken velat uppdatera eller erkänna för mig själv hur jävla dåligt jag mår. Jag väger 40kg nu. Viktuppgången får mig att må skit. Allt är skit. Tänderna ilar, tröttheten smyger sig på och snart börjar skolan igen. Jävla skit, jävla ätstörning. Hatar allt just nu. Vill bara begrava mig tills jag blivit smal igen.

 

Imorse var det dags för samtal igen för att se vad min vikt låg på. 08.15 hade jag tid. 

Vågen visade på 36,9kg, vilket innebär ett BMI på 13,9. Så det var bara att knalla ner till psykakuten för mer prover. Väl där togs det EKG och blodprover. Fick vänta flera timmar på provsaren. När provsvaren väl kom så visade de på för låga salthalter i blodet (?) och därmed ville de ge mig kaliumdropp, ta nya prover, samt lägga in mig för övervakning över natten. 

 

Och här ligger jag nu. Med EKG och dropp inkopplat på en fredagkväll medan min son är hemma med sin pappa (vars fredagsplaner jag förstörde) och mina kurskamrater firar att det är sommarlov. FUCK ANOREXIA säger jag bara. Jag vill bara hem och vara med min son. Jag vill inte vara här! 

 

Jag skrev ju tidigare att vid mitt förra besök så var mitt BMI på14, vilket är gränsen för inläggning, eller heldygsvård som det också kallas. 

 

Såhär står det i handlingsplanen för "patienter med allvarlig ätstörning":

 

"Inläggning av patient med ätstörningsdiagnos: Kriteriet där inläggning alltid ska ske, var och ett av dessa kriterier är tillräcklig grund för inläggning:

 

OBS! Patienten ska vägas i underkläder

• BMI 14 och därunder för kvinnor
• BMI 15 och under för män
• puls <40
• kroppstemperatur <35,5"

 

Idag hade jag lunch med min behandlare. Vi satt ner och åt tillsammans och när vi var klara gick vi sedan till hans rum för att ha samtal. Varje samtal inleds med en invägning och så även denna gång. Vågen visade 37,3kg, mitt BMI var nu 14 och då hade jag precis ätit också. Kriterierna för inläggning är 14 och där stod jag nu med ett BMI så lågt att jag skulle behövas läggas in för att bryta mitt beteende.

 

Jag kommer nog aldrig glömma ångesten och paniken som infann sig just där och då. Jag tror att det äntligen gick upp för mig vad fan jag håller på med och om jag inte slutar så kommer jag läggas in, vilket betyder att jag måste vara ifrån min son och hur ska det gå?? Det är han som är ljuset i mitt liv. Det är han som får mig att orka och utan honom vid min sida så finns det inte längre någon mening med detta.

 

Efter att ha hoppat över samtalet för att söka efter en läkare för att få ett utlåtande över mitt tillstånd och hur vi skulle gå vidare så slutade det med att jag slapp läggas in. Åtminstone för nu. Men jag och min behandlare ska ses på fredag igen för att lägga upp ytterligare en plan och då får jag inte ha gått ner något mer. Nu måste jag försöka behålla maten, hur svårt det än är! Jag kan inte läggas in, även om jag gärna hade velat det och behövt det. Men jag kan inte vara utan min son.

 

 

Tänk att i 10år har jag längtat efter att vara smal. Att kunna sitta ner utan att behöva skämmas för mina valkar, att kunna ta på mig vilka kläder som helst utan att behöva tänka på att magen ska puta ut eller att "kärlekshandtagen" ska välla över. Nu är äntligen dagen här och vet ni vad? Jag njuter inte alls, även om jag vissa dagar kan känna en viss stolthet över att jag äntligen lyckats, men detta är ingenting jag önskar min allra värsta fiende. Jag tror att många unga tjejer vill vara "anorektisk" och anamma pro-ana idealet. Men vet ni vad? Det ville jag också, innan jag faktiskt förstod vad det innebar. Nu vet jag och det är fan inte roligt. Det är fan inte roligt att inte kunna äta normalt, att bli kallad för skelett, att inte orka tänka, att ständigt frysa och alltid vara trött. Det är inte värt det. Och detta är bara toppen av isberget med en ätstörning. Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva om denna hemska sjukdom, men pga sjukdomen så orkar jag tyvärr inte det. 

 

Vi hörs, Ta hand om er.

 

 

Vikten går neråt...Förra veckan på invägningen vägde jag 38,4kg, vilket var 0,2 mindre än föregående vecka.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet att jag måste gå upp i vikt om jag inte ska bli inlagd (vilket jag absolut inte vill!!) men jag vet inte hur jag ska göra. Jag trodde aldrig någonsin att JAG, tjejen som alltid varit tjock och som hela livet försökt gå ner i vikt och motverka en viktuppgång, skulle ha svårt att gå ner i vikt... Hur är det möjligt ens? Jag som inte ens kunde snegla på en bulle utan att gå upp i vikt.

 

Min vikt ikväll låg på 37kg. Visserligen är det en del vatten jag tappat, men ändå...

Idag var jag ytterligare på ett möte på klinken. Vågen visade 38,6kg. Vilket var 0,1kg mindre än vid min första invägning. Förra veckan visade vågen 40,1kg. Om jag inte går upp i vikt så kan det bli aktuellt för tvångsintagning sa han och det vill jag verkligen inte.

 

Denna vecka har varit otroligt påfrestande för mig, det har varit otroligt mycket på hemmaplan och jag känner mig så ensam och misslyckad. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig kring allt detta. Förra veckans viktuppgång gjorde så att jag mådde otroligt dåligt, samtidigt som denna veckas viktnedgång gjorde så att jag mådde ännu sämre..  Jag sitter i skrivandes stund och vräker i mig chips som jag snart kommer att gå och spy upp också...

Den 9/4 ringde dom upp min från kliniken. De hade pratat ihop sig och beslutat sig för att erbjuda mig vård. Under tiden han pratade på om hur vi skulle lägga upp allting så kunde jag inte sluta tänka på vad för diagnos de kommit fram till, så jag frågade rätt ut och fick som svar "Jaa, det är Anorexia du har." Om det kom som en chock? Jo, tack. Visst är jag medveten om att jag gått ner i vikt och blivit smal, men SÅ smal är jag faktiskt inte.  När jag hör ordet anorexia så får jag genast upp en bild på ett skelett i mina tankar och jag är allt annat än ett skelett..

 

 

Min fullständiga diagnos är Anorexia nervosa med självrensning (eftersom jag spyr upp allt jag äter)..

 

 

 

 

 

Jag har gjort en ny kategori som fick namnet "Recovery", fyndigt va? njae. Men ska jag försöka ta denna behandling och resa på allvar så tycker jag ändå att det är värt en egen kategori, visst då? Så under kategorin "Recovery" kommer ni att kunna läsa om HELA min resa till ett tillfrisknande, om det nu skulle vara av intresse.

 

 

 

Idag var jag på bedömningssamtal för att eventuellt få en diagnos så jag kan få påbörja en behandling mot mina ätstörningar. Det var tungt, riktigt tungt. Att efter 10års tystnad äntligen prata öppet om det, att sätta ord på sina känslor och sen göra detta för en helt främmande människa, ja det var tungt. Jag har svårt att anförtro mig åt folk och speciellt främlingar. Jag menar, om min sambo och personen som förväntas vara "the love of my life" backstabbar mig i ryggen och vänder mina brister emot mig så är det kanske inte så konstigt att man har allmänt svårt att lita på människor.

 

Jag kunde inte få någon dom där och då, utan det får jag vänta ytterligare nån vecka på. Men nu är det gjort iaf, första steget är taget. 

åh ja juste, vi kom fram till att jag inte var långt ifrån att tvångsinläggas.. Hur sjukt är inte det? Jag hade tydligen ett BMI på 14,6 enligt honom och har man ett BMI på 14 så brukar de lägga in en på sjukhus för behandling typ. Jag visste inte att det var så illa ställt, för SÅ smal upplever jag inte att jag är.

Egentligen vill jag inte skriva ut mina siffror med risk för att trigga någon. Men eftersom jag börjar på ny kula imorgon så tänkte jag skriva ut mina mått och min nuvarande vikt för att kunna gå tillbaka och jämföra sedan.

 

Såhär såg det ut för en timma sedan:

 

Lår: 40cm (där låret är som fetast/bredast)

Midja: 60cm

Övre delen på arm: ca 20cm

Vikt: Ca 40-42kg med kläder på.

 

Det var allt för mig, tack och hej.

 

 

Jag vet inte vad fan jag håller på med. Jag kan spy säkert 4-5ggr under en timme och ändå fortsätter jag trycka i mig mat/godis etc. Jag spyr upp i princip allt jag äter. Varenda sak. Helt sinnes.

Imorgon ska jag på en bedömning hos ätstörningskliniken. Undra hur det kommer gå och vad man får göra. Jag är lite nervös, men samtidigt så känns det skönt för såhär kan jag inte hålla på längre. Det är ett sjukligt beteende. Önska mig lycka till imorgon. 

 

 

De ringde mig förra veckan från ätstörningskliniken som jag kontaktat. Jag ska dit på onsdag för en bedömning. Man måste genomgå en bedömning för att se om man har en diagnos. För att få behandling så måste man ha en diagnos.

 

Undra vad min diagnos blir? Jag tror på bulimi, anorektisk bulimiker eller UNS (ätstörning utan närmare specifikation). Vad tror ni? 

 

Mitt BMI är 16.5... så enligt BMI är jag extremt underviktig. Men jag svälter inte mig själv så därför tror jag ej att jag kommer diagnotiseras med anorexia iaf. 

Efter många om och men så har jag nu faktiskt tagit kontakt med en ätstörningsklinik. Det var väldigt tungt. Jag fick svara på en massa frågor som var väldigt jobbiga att prata om, så som hur mycket jag äter, vad jag äter, om jag gör mig av med maten på något sätt, hur länge det pågått, när det började etc. Detta är ett känsligt ämne och väldigt tungt att prata om.

Men nu väntar jag på att få komma på en bedömning för att se om de kan diagnotisera mig med en ätstörning. Man måste ha en diagnos för att få hjälp. Det lär nog inte bli några problem tänker jag. Jag kan redan nu diagnotisera mig själv. Jag är bulimiker, bl.a.