skinnyisbetter

 

Idag var jag på bedömningssamtal för att eventuellt få en diagnos så jag kan få påbörja en behandling mot mina ätstörningar. Det var tungt, riktigt tungt. Att efter 10års tystnad äntligen prata öppet om det, att sätta ord på sina känslor och sen göra detta för en helt främmande människa, ja det var tungt. Jag har svårt att anförtro mig åt folk och speciellt främlingar. Jag menar, om min sambo och personen som förväntas vara "the love of my life" backstabbar mig i ryggen och vänder mina brister emot mig så är det kanske inte så konstigt att man har allmänt svårt att lita på människor.

 

Jag kunde inte få någon dom där och då, utan det får jag vänta ytterligare nån vecka på. Men nu är det gjort iaf, första steget är taget. 

åh ja juste, vi kom fram till att jag inte var långt ifrån att tvångsinläggas.. Hur sjukt är inte det? Jag hade tydligen ett BMI på 14,6 enligt honom och har man ett BMI på 14 så brukar de lägga in en på sjukhus för behandling typ. Jag visste inte att det var så illa ställt, för SÅ smal upplever jag inte att jag är.