skinnyisbetter

I helgen var jag ut med ex-boyfriend och åt middag. Kanske dumt att umgås när det är slut, men vi ska bo tillsammans i 2 månader till och då är det lika bra att göra det bästa av situationen och försöka hålla sams. Nåväl, efter middagen gick vi och tog några öl. Efter ett tag kom vi (läs han) fram till att jag tydligen ser mig själv som  ett offer. (Man ba va?!)

 

Och ja, kanske ser jag mig själv som ett offer och ja, kanske är det för att jag har haft ett helvete i livet och blivit djupt skadad av det som hänt i min barndom (och som fortfarande händer) och JA, kanske jag ser mig själv som ett offer för att ingen annan gör det?? Men oj vad det är synd om dig då, du har bara blivit sårad engång i ditt liv och vill att alla ska tycka synd om dig (btw, det du gått igenom har jag redan gått igenom 2-3ggr).

 

Du kanske tycker det du får gå igenom nu är hemskt, men tänk på vad JAG har gått igenom då? Fått ta hand om mig själv, min mamma och mina syskon när jag egentligen skulle ha varit ute och lekt som normala barn. Inte suttit hemma vareviga kväll och undrat vars min mamma håller hus och ifall hon kommer att komma hem levande eller om hon är död. 

Förlåt mig för att jag är lite skadad då. Jag har hållit allt inom mig och du är den enda jag berättat detta till och om jag äntligen vill börja tycka synd om mig över det jag fått gå igenom så låt mig! Jag har lidit och mått dåligt inombords för att jag inte ville besvära andra med mina problem, men om jag någonsin ska kunna bli "hel" igen så måste jag prata om mina problem och faktiskt få tycka synd om mig. Ingen annan gör ju det så. Men jag förstår varför, alla är perfekta översittar ungar som levt ett glassigt liv med normala föräldrar där deras enda bekymmer har varit att dom kanske inte fått den där superdyra saken  dom velat ha just vid den tidpunkten dom velat ha den. Jävla gnällspikar. Gå en dag i mina fotspår och ni skulle bli knäckta och ta livet av er era patetiska svin.