skinnyisbetter

I helgen var jag och boyfriend och hälsade på mina föräldrar, främst för att hämta gamla bebiskläder m.m. Dock så förstördes glädjen ganska fort då min mamma (som vanligt) inte kan glädjas åt eller förstå vår situation. Hon gav mig dåligt samvete för att jag tackade nej till några saker (som vi egentligen ville ha, men som vi var tvugna att rusta upp) för att vi inte skulle ha tid att fixa till de som behövdes.Så hon fick mig att må dåligt över detta och sa att hon var besviken på oss m.m. 

I 2 dagar har jag legat i sängen och gråtit och känt mig värdelös och otillräcklig. Jag duger aldrig i hennes ögon, jag gör bara fel och hon bryr sig aldrig ens om att fråga hur jag mår eller nånting om mitt liv. Vi bor ändå ca 3 timmar ifrån varandra och ses inte alltför ofta. Man tycker ju att hon borde fråga lite om ens liv och säga snälla uppskattande saker än att bara trycka ner en och få en att må dåligt.

Hon är så uppe i sig själv att hon inte bryr sig om någon annan än sig själv..

..Japp! Nu törs jag gå ut med det till er också. Jag är gravid, halvvägs in i graviditeten, alltså ca 20veckor gången. Det är dels därför jag inte varit så aktiv här: Det har varit så mycket kring graviditeten och mig och killen. Vi har nu flyttat ihop igen och ska ge vårat förhållande en chans till. Min absolut sista chans, sumpar jag detta är det över för alltid..

Vill också säga att jag såklart är otroligt lycklig för denna graviditet. Den var inte planerad men det var inte heller oväntat om man säger så.Trots omständigheterna så är detta något helt fantastiskt och det är allt jag bryr mig om just nu, att bebis ska må bra. Jag ska göra allt för att det här barnet får den bästa uppväxten någonsin och jag kommer att lägga ner hela min själv i att bli den bästa mamman någonsin, du är så efterlängtad<3 Jag hoppas att detta kan stärka min och boyfriends relation också. Så trasig som den blev så finns det inte mycket som kan reparera den..

 

Men nu vet ni läget. Kan hända att  jag slänger in nått inlägg här då och då för att jag saknar det. Men fokus kommer såklart ligga på att få mitt liv runt omkring mig att fungera. Hoppas allt är bra med er!! <3

..vill jag bara dö för att slippa all smärta.

Minns en sak jag skrev på mitt nattduksbord som 13åring: "Här bodde engång en flicka som mådde så dåligt och bara ville dö"..

Det går några dagar då man tillåter sig själv att "unna sig" mat m.m och man känner sig normal. Man tror att man är på bättringsvägen men så fort jag blir ensam stoppar jag fingrarna i halsen och spyr upp det jag ätit. Inte alltid, och inte varje måltid. Men de gånger då jag hetsätit godis eller något annat onyttigt så brukar jag hamna ovanför toan med fingrarna i halsen. Eller i mitt fall tandborsten då jag tycker det är lättare att komma åt djupt med den.

 

I över 10 år har jag lidit av ätstörningar och i snart 15 år har jag hatat min kropp dagligen.. kommer det någonsin att bli bra?

Hej mina fina! Jag lever.. numera för två skulle man kunna säga.. och jag är lycklig.

När ska livet bli bra? När ska det sluta göra ont? 

Allt i mitt liv är helt upp och ner just nu. Vet inte vad jag ska ta mig till.. Det är inte rätt just nu, allt är bara fel, fel, fel. 

 

Jag får panik och ångest så fort jag tänker på ätstörningskliniker och att bli "frisk". Hur sjukt är inte det? Jag vill inte bli frisk. För jag vet vad det innebär, man får prata med en inkompetent människa som aldrig lidit av en ätstörning i hela sitt liv och har därför inte den minsta aning om hur det faktiskt är. Människan har bara fått lära sig en massa grunder om hur hen ska hantera allting. Men om ni frågar mig så hur mycket kunskap och erfarenhet man än har så kan man aldrig någonsin föreställa sig hur det faktiskt är att ha en ätstörning om man aldrig haft en själv. Det är omöjligt. Varför ska jag lyssna på någon som egentligen inte har den blekaste aning om hur det är? 

Kanske låter otroligt dumt att skriva detta då jag inte vill att någon ska vara fast i ätstörningsträsket utan söka hjälp så fort som möjligt. Men jag kan bara inte göra det, inte än. Jag är inte redo än. Jag behöver något att falla tillbaka på ifall livet skiter sig. Jag behöver den där tryggheten som min ätstörning ger mig. 


Det är sjukt jag vet. Men jag är inte redo än. Jag kommer fortsätta dölja detta för min omgivning och även låta boyfriend (JAPP VI ÄR TILLSAMMANS IGEN :) ) , som för övrigt är den enda personen som vet om min ÄS, att tro att jag är på bättringsvägen och har kontroll på situationen. Jag orkar ärligt talat inte höra hans ständiga oro och att jag borde söka hjälp....... Bättre att låtsas som att allt är bra.

 

 

Det var inte igår man skrev något här.. och det finns det såklart en anledning till. Men jag kan inte berätta än, även ifall jag skulle vilja. Jag måste vänta ett tag till innan jag är redo att berätta för er...


Men hur som helst, hoppas ni mår bra i alla fall. Vi hörs när vi hörs!

 

Idag har jag varit i skolan från 8-14, efter det drog jag direkt till gymmet och var där i ca 2 timmar. Ska snart dit igen och köra pass nr 2! Vet inte hur jag ska orka då jag är helt slut just nu.. men man blir inte smal av att ligga hemma i soffan inte..

 

 

För någon helg sedan när jag var med några kompisar så kom vi in på ämnet ätstörningar, av någon wierd anledning?, i alla fall så började en kille där håna personer som har bulimi. Jag vet att han egentligen inte menar något illa, det handlar bara om brist på kunskap, men ändå. Man hånar inte någon med bulimi. Det är inte alls kul att ha det. Och det värsta är att det oftast inte märks på utsidan. Ingen där på festen har en blekaste aning om att jag har ätstörningar, hur ska dom kunna veta när folk tror att anorexia är den enda ätstörningen som finns?

 

Jag vet inte om jag ska kalla mig för bulimiker eller vad jag ska kalla mig själv, jag har ju typ slutat hetsäta, eller jag gör det mer sällan, förut var det varje dag/vecka.Om jag äter för mycket i min ensamhet så går jag genast och spyr upp det, men eftersom jag egentligen hatar att spy så blir det automatiskt att jag inte hetsäter lika ofta längre. Och det är väl bra..typ. 

 

Har ni några bra tips för att dämpa ångesten när den dyker upp så hojta gärna till! Håller på få världens panikattack just nu och vet inte vad jag ska göra. Försöker kämpa emot men det är svårt......

När ska allt bli bättre? Mitt liv är verkligen som en berg och dalbana just nu. Ena stunden mår jag bra och känner mig stark och ena stunden mår jag dåligt och vill bara försvinna. 

Min äs har blivit värre. Jag har inte blivit smalare, men jag har börjat spy igen...... Jag vill verkligen inte hamna i den onda cirkeln igen, jag vill verkligen inte! Men vad ska jag göra? 

Idag har jag fått i mig ca 200kcal och ska snart till gymmet och bränna bort skiten. I helgen blev det lite väl mycket av det goda då syrran var på besök. Men vågen står ändå på 54-55kg så det känns helt ok ändå. Efter denna vecka har jag gått ner det jag gått upp under helgen och eventuellt lite mer.

 

Pendlar mellan 53-54kg just nu och jag hoppas verkligen att det ska börja gå neråt igen. Under veckorna äter jag knappt nånting men på helgerna blir det oftast alkohol med klasskamraterna (livet som student you know..), vilket innehåller massvis med kalorier, därav min vikt. I vanliga fall hade jag nog undvikit att supa varje helg, men när man är singel och ensam så är det bara bra att omringa sig bland folk så man lär känna några och inte förblir ensam restan av livet typ..

Juste, i måndags var jag hos en terapeut typ. Jag hade ju lovat mig själv och exboyfriend att ta tag i mina problem så varför inte göra det så fort som möjligt? Så jag fick en tid i måndags och gick dit. Det var hemskt. Berättade kortfattat om mitt liv och över det jag gjort mot exboyfriend. Kunde inte hålla tårarna inne. Men efteråt var det skönt, även om jag redan där och då beslutade mig för att inte gå dit igen. Inte för att det inte var givande, utan mest för att det kostade 850 spänn för 1h. Sådana summor har tyvär inte en fattig student råd med. Men jag försökte iallafall och det är jag glad för. Jag tog steget och övervann min rädsla och det får räcka för denna gång. Eller åtminstone tills jag blir miljonär. 

 

 

 

Mycket plugg, mycket tjaffs med flytten och bara allmänt mycket att göra runtomkring, därav det dåliga bloggandet. 

Men jag mår bra. Eller bättre. Det blev ingenting av sockerutmaningen dock, min motståndare gav upp och då är det inte lika roligt. Man vill ju ha någon att tävla med liksom? Men jag kommer ändå att hålla mig undan från sådant. Nu när jag flyttat blir det inte mycket mat och jag ligger nere på 53kg. Har även kommit igång med träningen igen, vilket känns skönt. Har inte blivit så mycket träning dom senaste tre månaderna pga allt skit som hänt, men nu har jag äntligen kommit iordning i lägenheten så nu är det ingenting som hindrar mig! Plus att jag har 1km till gymmet från mitt hem, hur bra är inte de??

Sista helgen i lägenheten. Sista helgen i mitt gamla hem, sedan flyttar jag och börjar ett nytt kapitel i mitt liv. På måndag hämtar jag ut nycklarna till lägenheten och sedan kommer inflytten mest troligt ske först på onsdag. 

Jag har nog inte riktigt fattat det ännu. På måndag tar jag ett steg mot ett nytt liv, ett ny jag, en ny värld. Det är skrämmande. 

 

Igår fick jag 2 panikattacker. Det börjar bli fler nu och dom börjar komma oftare. Det har nog med min kommande flytt att göra. Det här tär verkligen på mig, att behöva flytta ifrån personen man älskar och som alltid varit min trygghet. Nu försvinner allt det där. Nu ska jag bo själv utan boyfriend och hans trygghet.. Hur ska detta gå?

 

Han kom som en riddare och räddade mig när jag hade det som värst, när jag mådde som sämst. Han fick mig att må bra, känna mig trygg och bli en bättre människa. Men jag sumpade det. Jag förstörde allting och nu har jag ingen som tar hand om mig längre. Nu är jag ensam..

Men vet ni vad? Jag förtjänar det. 

Varför ser inte jag ut som dom?

 

Jag som hade tänkt att detta skulle bli en bra dag med träning och plugg. Istället blev det en dag med träning, packning inför flytt, samt en panikattack som slutade med att jag var tvungen att spy. Jag vill inte må såhär dåligt. Jag vill inte. Kommer det någonsin bli bra?

 

 

När jag ser den här bilden blir jag ledsen, tänk hur mat kan ställa till problem överallt? Något så simpelt som mat!? Folk svälter mot sin vilja medan vi svälter självmant. Hur sjukt är inte det egentligen? Tror ni att det är mer vanligt med ätstörningar hos personer med "allt eller inget"-tänk? Det tror jag. Antingen äter man ingenting, eller så unnar man sig allt när man väl äter.